NU ska jag sova så jag kan gå imorrn.

Syrrans Milo, Zeb, Alex och mina Atle, Agnes och Fanny <3

Måste erkänna, hur ogärna jag än vill, att livet är en kamp och går upp och ner. Innerst inne VET man att man har det bra mkt bättre än många att man ska vara tacksam för det man har och de människor man har i sitt liv. Men även om man är det så kan ju livet ibland kännas tungt…

Jag ofantligt LYCKLIG lottad, jag har min familj, vi är friska vad vi vet, bor i ett hus med aboslut bästa utsiken , har krya djur och har t.o.m en liten ponny till barnen hos mormor å morfar. Helt otrolig lycka egentligen, men man vill ju ha mer, jämt mer… mer tid, mer jobb, mer fritid, mer kärlek, mer vänner, mer kök, mer möbler,  mer onödiga prylar… men så är det kanske för alla??? OBS! Jag vill ha MINDRE mage… :-/ så allt är inte att man vill ha mer… hm… nu måste jag tänka om… jag som trodde jag kommit på nåt…

Jag är tacksam! MEN jag behöver en mobiltelefon!!!!

Fanny var ikväll ute och tränade lite med Ida. Så duktiga båda två! Önskar jag också hade en lite större Ida att rida på! Enda som var ”ivägen” ikväll att nångång mitt i träningspasset såg/hörde/anade Ida nåt i skogskanten och ville INTE vända rumpan åt det håller, hon är ju en sån nyfiken filur och gick gärna däråt när jag följde med och ville titta men vi såg inget, men så fort vi skulle vända därifrån så var det inte bra…

Ida har aldrig gjort liknande, hon går in och ut ur skuggor, traskar rakt upp i traktorskopor, går rätt ut ur lyset i stallet ut i mörkret på stallplan om man inte tänt lyset, så ”något” fel var det i skogskanten…

sån är INTE kul när jag vet att vargarna inte alls är långt bort, kanske bara nyfikna men ändå hur ska jag kunna veta??? KAN vara bara en människa i skogen, en räv, en grävling ja vadsom, men men tankarna skenar alltid iväg…

Från en sak till en annan, de bor en rätt rolig räv här, för nån vecka sen kom han och gick vägen ner förbi mina föräldrar tillsammans med en av deras katter. Dom spatserade vägen fram tillsammans somom de alltid gjorde det! haha ja vem vet…

nähä nu tappade jag tråden igen, bäst att leta fram den å fortsätta med virkningen/stickningen…

MEN! det skickades igår och BORDE va här imorr´n… men postgången i norrland är inte att lita på fast det beror ju förstås på vad man skickar med… måste kolla upp, har jag otur är det skickat med schenker å då kan det ta veckor innan nåt kommer hit.

ha de gott!

snart hoppas jag att jag kan göra en revontuli sjal (norrskens sjal) väntar med spänning på garn garn garn!

http://www.google.se/search?q=revontuli+sjal&hl=sv&biw=1024&bih=592&prmd=imvns&tbm=isch&tbo=u&source=univ&sa=X&ei=wOuuTrzPOoiHhQeRqcDbDw&ved=0CDcQsAQ

jaja… så en liten statusuppdatering på facebook kan bli så stor… får fundera på det där. Allt jag ville var att beklaga mig för att Jens stack till skogen och jagade när vi hade pratat om att JAG skulle få umgås med vänner och åka iväg med dom en sväng över dagen…

MEN ibland känns det som världen utanför tycker att man som mamma BARA ska vara nöjd med att vara hemma med barnen, visst jag ÄLSKAR mina ungar och skulle gärna vilja vara rik hemmafru MEN ALLA behöver ut och träffa vänner och ”andas” lite annan luft ibland för att orka… men tydligen inte jag då…

missuppfattningar som blev så tokiga, och jag som redan lider av panikångest och har svårt att sova på nätterna kanske måste inse att jag bör sluta skriva och läsa på facebook och även här då och isolera mig så folk slipper haka upp sig och vara arga när jag bara vill ut med nåt för att sen tänka på nåt annat… så om jag försvinner igen så vet ni varför… ha de!

försöker igen… natti natt

som mig själv till exempel, ibland är jag bra korkad, eller rätt ofta faktiskt… fast jag försöker iallafall ALLTID vara snäll och trevlig men ibland orkar inte jag heller och det blir lite galet det jag säger.

… MEN vissa är ju ta mig tusan brunare än brunast på tungan…

gonatt…